TBC

Idag var jag tillbaka på jobbet igen med friska, nya tag! Simon fortsätter att vara på Heartlands istället för på Good Hope och det gillar jag, kommr bli tomt när han flyttas över. Jag var även på sjukhushälsan och tog blodprover och kollade så jag inte var immun/hade blivit utsatt för TBC (det var negativt, hurra för mig) och på onsdag så tas sprutorna för TBC och Hepatit. Jäh.

Annars har inte dagen innehållt så mycket. Jag hade en långt samtal med en anhörig angående vården som getts och det var väl inte särskilt positivt intryck, och det var förståeligt. Efteråt spenderades en tid med att läsa igenom journaler och häpnas över att erfaren personal faktiskt är helt dumma i huvudet ibland. Efter en lång kaffepaus och en ännu längre lunch ville ingen av oss gå tillbaka in på avdelningen så vi spenderade de sista arbetstimmarna med att plugga.

Jag älskar mitt jobb.

Tiden framöver kommer gå så snabbt.
Den här veckan kommer bara flyga fram, det känner jag på mig. Nästa vecka har jag utbildning måndag till onsdag, möte hela dagen på torsdagen, sen ett vanligt arbetspass på fredagen som jag antagligen kommer fördriva med att försöka komma på med idéer för Dementia Week OCH SEN KOMMER MINA FÖRÄLDRAR, HURRA, HURRA, HURRA, HURRA. OCH DÅ FÅR JAG OST, GRILLKRYDDA, BEARNAISESÅS, OSTKROKAR, KAVIAR, RUTBRÖD, OCH MASSA ANNAT.
och hålla om mina föräldrar såklart.
Det är det viktigaste.

Vi ska fira St. Patricks Day.
Its gonna be awesome!

Nej.
Nu.
Kinamat!

tuo.

Feber.

Ännu mer sjuk.
Simon var sjuk på mötet i tisdags och jag var som en deg när jag kom hem. Jag skyller på honom och på alla andra fulingar som är sjuka på sjukhuset. Det är deras fel att jag ligger här och känner mig som roadkill.
När jag vaknade igår hade jag feber och idag likaså.
Inte ett dugg roligt är det.
Men!
Jag har varit totalt rökfri i elva dagar.
Det bästa är att det inte ens är jobbigt. Jag har inte känt ett sug en enda gång, inte ens när Tijs röker bredvid mig.

Jaja.
På måndag ska jag vaccineras mot TBC! Det är bra. Förra veckan var jag två sekunder ifrån att knalla in till en patient med just TBC. Bravo Emma. Grattis. Så går det när man inte läser varningsskyltarna ordentligt.


Nu.
Däcka av och sova ut rejält imorgon och hoppas att febern bryter.
tuo.

Rök.

Förkyld och jävlig.
Men rökfri.
Ikväll ska jag baka kakor.
Möte imorgon.
Igen.
Trött så inihelvete.
Men rökfri.

Hurra för mig.

Start.

Nu jobbar jag!

Jag hade introduktion av NHS i måndags och tisdags. Jag träffade en sjuksyrra, Vicky, som jobbar i samma team som mig, så det var skönt att ha någon att hänga med de två första dagarna. I tisdags fick jag också träffa min nya chef, Phil, på en lunchkaffe.
Igår var min första riktiga arbetsdag. Jag traskade in på avdelningen klockan åtta och möts av ett skrik "YOU! THE SMITHS OR THE SPECIALS? WHAT'S THE BEST BAND IN THE WORLD?" Sen spenderades en halvtimme med att spela upp bra musik och diskutera svenska band med en strokespecialist som hette Steve. Sen satt jag i möte med Phil och Simon som jag gått bredvid igår och idag.
Iallafall.
Min roll är inte helt klar än, ingens roll är klar än. Projektets mål är klart, det är att vi ska förbättra demensvården inom The Trust (Heartlands Hospital, Solihull Hospital och Good Hope Hospital). Min och Simons roll, kommer vara att följa upp en patient såfort den läggs in på sjukhuset, få en djup kontakt med familjen och se till att just den patientens vård blir så bra som möjligt. Vi kommer också vara dom som ser till att volontärerna vet vad de ska göra. Problemet är nu att eftersom projektet är såpass nytt och eftersom vi nu bär sjukhusets uniform, så blir vi liksom "vanliga" på avdelningarna. Närstående rycker i oss och frågar oss saker som vi inte har en aning om, sjuksyrrorna ber oss att göra saker som vanliga biträden gör (hygien, matning, uppsnyggning etc.) och vi ska inte göra något av det. Så, svaret är nog att vi kommer använda privata kläder tills våra egna uniformer har designats.
Så det är lite barnsjukdomar just nu, men det blir nog bra! Vårt team på sex pers är asbra!

Jag trivs redan nu så sjukt bra och jag längtar efter att komma igång på riktigt.

tuo me.

Dag 1.

Trött som ett arsle är jag.
Corporate Induction var det idag, fixat id-bricka, gått på föreläsningar och träffat en kollega.
Det verkar som att jag kommer jobba måndag till fredag, sju till tre. Inga helger/storhelger.
Får mer detaljer på onsdag.

Lycka.

Drömmar.

Inatt har jag sovit skitkasst.

Konstig dröm.

Jag drömde att mina föräldrar var här redan, och min bror likaså. Jag var förbannad på dom för att de tagit sig till vår lägenhet direkt utan att låta oss hämta dem på flygplatsen då jag sett fram emot att visa dem skytteln. (Fråga mig inte varför.) Plötsligt var det min första arbetsdag och allt var kaosaktigt. Jag ringde och ringde till min nya chef för att få reda på detaljer, men hon svarade inte och tiden bara rann iväg. Jag fick tillslut tag på en taxi tio minuter innan jobbet skulle börja. Sjukt konstigt taxiresa, snubben kör snabbt nåsåinihelvete och jag ser hur det är en mur framför oss och han gasar på ännu mer, vänder ansiktet till mig och garvar. Det visar sig att väggen är fejk och vi kan köra rakt igenom.  Sen var vi framme och sjukhuset bestod av en lada mitt ute i ingenstans och jag var försenad fastän jag plötsligt var femton minuter tidig. Introduktionen hölls utomhus och vi skulle träna på telefonsamtal och den enda som ville vara min vän var en blond, tjock tjej med gomspalt.

Sjuk dröm.

Om 32 dagar kommer mina föräldrar hit!
Det längtar jag efter så otroligt mycket!

På måndag börjar jag jobba här;



.
..
...
Förresten så drömde jag att jag åt Lohmanders Bearnaisesås inatt.

tuo.

Vinter

Igår fick vi årets första snö.
De har varnat för extremt vinterväder i över en vecka nu. Tidningen har varit full av bilder från förra årets kaos när de fick några centimeter snö och temperaturen föll. De varnade nu för att det skulle kunna bli så kallt som -6! Överlevnadstipsen har verkligen lugnat ner mig känner jag.

Men igår kom vintern, om så bara för ett dygn. Mellan 15 och 20 centimeter snö föll och det var hysteriskt kul att sitta i fönstret och titta ner på hur de försökte ta sig fram på gatan.