TBC

Idag var jag tillbaka på jobbet igen med friska, nya tag! Simon fortsätter att vara på Heartlands istället för på Good Hope och det gillar jag, kommr bli tomt när han flyttas över. Jag var även på sjukhushälsan och tog blodprover och kollade så jag inte var immun/hade blivit utsatt för TBC (det var negativt, hurra för mig) och på onsdag så tas sprutorna för TBC och Hepatit. Jäh.

Annars har inte dagen innehållt så mycket. Jag hade en långt samtal med en anhörig angående vården som getts och det var väl inte särskilt positivt intryck, och det var förståeligt. Efteråt spenderades en tid med att läsa igenom journaler och häpnas över att erfaren personal faktiskt är helt dumma i huvudet ibland. Efter en lång kaffepaus och en ännu längre lunch ville ingen av oss gå tillbaka in på avdelningen så vi spenderade de sista arbetstimmarna med att plugga.

Jag älskar mitt jobb.

Tiden framöver kommer gå så snabbt.
Den här veckan kommer bara flyga fram, det känner jag på mig. Nästa vecka har jag utbildning måndag till onsdag, möte hela dagen på torsdagen, sen ett vanligt arbetspass på fredagen som jag antagligen kommer fördriva med att försöka komma på med idéer för Dementia Week OCH SEN KOMMER MINA FÖRÄLDRAR, HURRA, HURRA, HURRA, HURRA. OCH DÅ FÅR JAG OST, GRILLKRYDDA, BEARNAISESÅS, OSTKROKAR, KAVIAR, RUTBRÖD, OCH MASSA ANNAT.
och hålla om mina föräldrar såklart.
Det är det viktigaste.

Vi ska fira St. Patricks Day.
Its gonna be awesome!

Nej.
Nu.
Kinamat!

tuo.

Feber.

Ännu mer sjuk.
Simon var sjuk på mötet i tisdags och jag var som en deg när jag kom hem. Jag skyller på honom och på alla andra fulingar som är sjuka på sjukhuset. Det är deras fel att jag ligger här och känner mig som roadkill.
När jag vaknade igår hade jag feber och idag likaså.
Inte ett dugg roligt är det.
Men!
Jag har varit totalt rökfri i elva dagar.
Det bästa är att det inte ens är jobbigt. Jag har inte känt ett sug en enda gång, inte ens när Tijs röker bredvid mig.

Jaja.
På måndag ska jag vaccineras mot TBC! Det är bra. Förra veckan var jag två sekunder ifrån att knalla in till en patient med just TBC. Bravo Emma. Grattis. Så går det när man inte läser varningsskyltarna ordentligt.


Nu.
Däcka av och sova ut rejält imorgon och hoppas att febern bryter.
tuo.

Rök.

Förkyld och jävlig.
Men rökfri.
Ikväll ska jag baka kakor.
Möte imorgon.
Igen.
Trött så inihelvete.
Men rökfri.

Hurra för mig.

Start.

Nu jobbar jag!

Jag hade introduktion av NHS i måndags och tisdags. Jag träffade en sjuksyrra, Vicky, som jobbar i samma team som mig, så det var skönt att ha någon att hänga med de två första dagarna. I tisdags fick jag också träffa min nya chef, Phil, på en lunchkaffe.
Igår var min första riktiga arbetsdag. Jag traskade in på avdelningen klockan åtta och möts av ett skrik "YOU! THE SMITHS OR THE SPECIALS? WHAT'S THE BEST BAND IN THE WORLD?" Sen spenderades en halvtimme med att spela upp bra musik och diskutera svenska band med en strokespecialist som hette Steve. Sen satt jag i möte med Phil och Simon som jag gått bredvid igår och idag.
Iallafall.
Min roll är inte helt klar än, ingens roll är klar än. Projektets mål är klart, det är att vi ska förbättra demensvården inom The Trust (Heartlands Hospital, Solihull Hospital och Good Hope Hospital). Min och Simons roll, kommer vara att följa upp en patient såfort den läggs in på sjukhuset, få en djup kontakt med familjen och se till att just den patientens vård blir så bra som möjligt. Vi kommer också vara dom som ser till att volontärerna vet vad de ska göra. Problemet är nu att eftersom projektet är såpass nytt och eftersom vi nu bär sjukhusets uniform, så blir vi liksom "vanliga" på avdelningarna. Närstående rycker i oss och frågar oss saker som vi inte har en aning om, sjuksyrrorna ber oss att göra saker som vanliga biträden gör (hygien, matning, uppsnyggning etc.) och vi ska inte göra något av det. Så, svaret är nog att vi kommer använda privata kläder tills våra egna uniformer har designats.
Så det är lite barnsjukdomar just nu, men det blir nog bra! Vårt team på sex pers är asbra!

Jag trivs redan nu så sjukt bra och jag längtar efter att komma igång på riktigt.

tuo me.

Dag 1.

Trött som ett arsle är jag.
Corporate Induction var det idag, fixat id-bricka, gått på föreläsningar och träffat en kollega.
Det verkar som att jag kommer jobba måndag till fredag, sju till tre. Inga helger/storhelger.
Får mer detaljer på onsdag.

Lycka.

Drömmar.

Inatt har jag sovit skitkasst.

Konstig dröm.

Jag drömde att mina föräldrar var här redan, och min bror likaså. Jag var förbannad på dom för att de tagit sig till vår lägenhet direkt utan att låta oss hämta dem på flygplatsen då jag sett fram emot att visa dem skytteln. (Fråga mig inte varför.) Plötsligt var det min första arbetsdag och allt var kaosaktigt. Jag ringde och ringde till min nya chef för att få reda på detaljer, men hon svarade inte och tiden bara rann iväg. Jag fick tillslut tag på en taxi tio minuter innan jobbet skulle börja. Sjukt konstigt taxiresa, snubben kör snabbt nåsåinihelvete och jag ser hur det är en mur framför oss och han gasar på ännu mer, vänder ansiktet till mig och garvar. Det visar sig att väggen är fejk och vi kan köra rakt igenom.  Sen var vi framme och sjukhuset bestod av en lada mitt ute i ingenstans och jag var försenad fastän jag plötsligt var femton minuter tidig. Introduktionen hölls utomhus och vi skulle träna på telefonsamtal och den enda som ville vara min vän var en blond, tjock tjej med gomspalt.

Sjuk dröm.

Om 32 dagar kommer mina föräldrar hit!
Det längtar jag efter så otroligt mycket!

På måndag börjar jag jobba här;



.
..
...
Förresten så drömde jag att jag åt Lohmanders Bearnaisesås inatt.

tuo.

Vinter

Igår fick vi årets första snö.
De har varnat för extremt vinterväder i över en vecka nu. Tidningen har varit full av bilder från förra årets kaos när de fick några centimeter snö och temperaturen föll. De varnade nu för att det skulle kunna bli så kallt som -6! Överlevnadstipsen har verkligen lugnat ner mig känner jag.

Men igår kom vintern, om så bara för ett dygn. Mellan 15 och 20 centimeter snö föll och det var hysteriskt kul att sitta i fönstret och titta ner på hur de försökte ta sig fram på gatan.

Dude!

Den senaste veckan har jag blivit lite kär i Ryan Gosling. Jösse mig, vilken godbit. Jag sitter i soffan och glor på The Notebook nu medans Tijs sitter bakom mig och jobbar. En snygging på dataskärmen och en bakom mig; ibland är livet bra lyxigt.


tuo.

Tavlor

Jag gick förbi ett stängt café igår kväll, vände och gick tillbaka.
Det är en kass bild, men jag vill ha de här tavlorna.
Jag vill, jag vill, jag vill.

Dop

Helgen i Sverige gick väldigt fort, men den var underbar varenda minut.
Vi landade elva i fredags kväll och möttes av Erik och Fanny på Arlanda.
Sen satt vi uppe sent och pratade och jag fick ubermysa med Fanny.

På lördagen var vi uppe tidigt och åkte iväg och fixade i ordning inför dopfikat. Dopet var kanonfint och Fanny skötte sig exemplariskt. Hon var vaken de första fem minutrarna, sen däckade hon totalt, vaknade och skrek när hon fick dopvattnet på sig, sen däckade hon av direkt igen.
Perfekta, vackra unge!
Efter fikat så åkte vi tillbaka till Erik och Sandra och hade myskväll med mor och far.
Vi bokade in en ny resa för de två till England i början av mars, under St. Patricks-veckan vilket är perfekt! Jag längtar så och har redan börjat göra lite planer på vad som ska utforskas!

Igår hade vi en lång resa hem. Billig men lång. Vi flög med RyanAir till Stansted, vilket var första och sista gången. Jag har blivit så van med KLM att jag insåg hur tattigt RyanAir är egentligen. Vidriga säten, vidrig musik, vidriga erbjudanden de skriker ut var tionde minut, allt är svindyrt (på KLM är ju allt gratis, mums) och bara blä. Sen fick vi ta en fyra timmar lång bussresa som gjorde att vi fick kramp på ryggarna tillslut. Halv ett inatt var vi iallafall hemma och vi däckade ganska snabbt.

Iaf.
Snart.

Kinamat.

tuo me.

Leksak.

Jag är inte mycket för nya teknikleksaker, men leksaken som kom i posten idag är nog en av mina största teknikkärlekar någonsin.

När jag reser bort, så har jag ett problem. Böcker. Jag måste ha något att läsa och det räcker inte med en. På en veckas semester i Holland brukar jag läsa ut tre böcker, åker jag på en veckas solsemester är det närmare fem eller sex böcker som läses ut. Sjukt jobbigt att släpa med, de väger mycket och tar mycket plats.
MEN INTE NU LÄNGRE.

Idag kom min älskade Kindle och jag är kär redan. Jag har döpt den till Ernest.

Bra,

När jag hörde min brors ord imorse var det som att någon drog ut en propp.

Såhär kan jag nog sammanfatta vad jag känner just nu;
"IN YOUR FUCKING FACE, TUMOUR. SHE KICKED YOU DOWN, NOW STAY DOWN."

Och så längtar jag efter att mina föräldrar antagligen kommer komma hit över St. Patricks Day.

tuo me.

Effektivitet

Som sagt; England är nog det mest ineffektiva land jag någonsin varit i.
Allt tar så fruktansvärt lång tid och de komplicerar saker konstant.
När jag kom tillbaka hit efter jul och nyår så hade jag ett brev från det svenska konsulatet att jag skulle komma dit och hämta mitt nya körkort. Jag satte på mig dojjerna, kom dit och receptionistens reaktion var; "Har du bokat tid?" Nej, jag har inte bokat tid, jag ska hämta ett körkort, det tar väl max en minut. "Ja, men du vet, man måste boka tid för sådant här." DET ÄR ETT JÄVLA KÖRKORT, DET ENDA NI SKA GÖRA ÄR ATT GE MIG DET, JAG BEHÖVER INGET JÄVLA MÖTE. Tillslut så gick det bra ändå utan möte. Tack.
Idag ringde de om mitt jobb.
Hon började samtalet med att säga att min nya chef ville att jag skulle börja jobba så fort som möjligt. Härligt, tänkte jag då, då menar hon typ på måndag. Men nej då. Den 13 februari. En månad. Det är så snabbt som möjligt för dom.
This is England.
Iallafall.
Jag sörjer mitt gamla körkortsfoto. Jag ser så förbannad ut på det nya.

Men men, det är lugnt, jag måste ju ändå byta ut det igen i september. För i England får jag inte köra på det efter september. I resten av Europa, fine, men inte England, neeeej då. I september måste jag ha ett engelskt körkort för att köra bil.
Det är tur att ölen är billig iallafall.

En liten tröst är iallafall att jag får spendera helgen med min familj i Sverige. Fanny ska döpas på lördag och det ser jag fram emot som aldrig förr!

tuo me.

Kärlek

Fanny är nog det vackraste som finns och jag längtar så tills nästa helg då jag också får skratta med henne.




Igår käkade jag och Tijs på puben. Vi var också med på pub-quizzet för första gången, vi kom sist men hade förjävla roligt iallafall :)

Sömn

Jag har alltid älskat att sova.
Jag är oftast duktig på det också, jag kan sova överallt och närsomhelst. T.ex så somnade jag under en fin konsert i kyrkan tillsammans med Tijs svärfar. Det var asskönt, jag hade flygit till Holland tidigt den morgonen och var aptrött. Så inne i kyrkan var det kallt och jag fick en päls av Truusje. Det var mysmusik, jag tog en blick på Aad och såg hur han snarkade och insåg att nej, jag kan bannemig göra likadant. Var inte roligt när jag vaknade upp och såg blickarna som de andra pensionärerna gav mig.
Iallafall.
Sömn.

Jag sover skitkasst utan Tijs. Jag tror det är för att jag är så van att ha honom, någon, bredvid mig.
Tijs klagar alltid på att jag har för många kuddar i sängen och han klagar definitivt på att jag måste ha hans ben ovanpå mina fötter.
Jag har hittat en lösning!
Den här kudden.
DEN ÄR PERFEKT! I WANT IT!
'

Jag avslutar med ett filmklipp på Fanny där hon är lite tveksam över Eriks andedräkt tror jag och en av de första gångerna hon pratar med mamma.

Dag.

Jag skulle ha börjat jobba idag.
Men icke.
Papper som inte skrivits under.
Men.
Nu.
Undertecknat.
Jobba snart.

Annars blir jag galen.

Min energi kommer och går. Ibland förstår jag inte ens anledning att gå upp ur sängen, jag skulle lika gärna kunna sova bort hela dagen.
Andra dagar, som idag, vaknade jag klockan sju och kunde inte för hela mitt liv somna om.

Jag ignorerar det stora faktumet i mitt liv just nu. Min mamma är sjuk. Det går en tid utan att jag tänker på det och sen när jag inser det, så skäms för att jag inte tänkt på det. Sen tänker jag på det konstant och blir ledsen och arg. Jag tycker det är så orättvist och det gör ont i mig, för jag vill inte att hon ska vara sjuk. Min vackra, starka mamma som klarar allt.
Men hon är stark. Och hon kommer klara allt det här så bra som det bara går. Jag bara önskar att jag vore där med henne. Inte sjutusen mil bort där jag ändå inte gör något.
Därför måste jag börja jobba snart. Jag måste göra något.

Erik och Sandra skickar bilder och filmer på Fanny ofta. Det gör min dag, då kan jag stirra på henne och lyssna på henne och allt bara försvinner.

Nu.
Kaffe.
Tupplur.